Vägen till mitt hjärta, är genom min häst!
Så är det! Och det visste min partner Daniel redan på för 10 år sedan. Vi har varit tillsammans i hela tio år och har det fantastiskt bra, även om det såklart är som vid i alla förhållanden har sina bergstoppar och dalar. Men för det mesta är det otroligt bra! Mest småsaker man stör sig på hos varandra, fast som egentligen är bagateller med tanke på att vi vet vad vi vill - Och det är att leva med varandra!
I början av vårt förhållande ville ta Daniel verkligen visa sig "tuff"! Han följde ofta med ut till stallet och hjälpte även med att mocka. En gång minns jag att han till och med mockade ur hela tjocka vinterbädden av halm. Jag tror han gjorde det för att "impa" på mig, samtdigigt som han ville vara snäll. Senare fick jag höra att han hade astma och väldigt svårt att andas vid amoniak lukt. Vilket det förekommer när man mockar ut en tjock halmbädd som legat i ett år. Han red också lite grann i början, även barbacka och på en handshäst till mig. Detta var på ponnytiden, så jag lånade en annan D-ponny som Daniel fick rida på. Han ville nog helst inte erkänna det, men han tyckte nog det var rätt så roligt trots allt.
Daniel har stor respekt för hästar och även andra djur skulle jag vilja påstå, kommer det en hund på gatan när vi går så flyger han över på andra sidan. Gäller det hästar så går han knappt i närheten, om jag inte "tvingar" honom förståss. Men ofta bli han sur och sätter sig på tvären när jag försöker lära honom saker, exemelvis att ta på grimman på en häst. Jag tycker han är "larvig" och borde förstå att hästarna jag utsätter honom för är trygga.. Han närmar sig försiktigt, som om hästen vore gjord av luft. Så fort en häst fnyser eller skrapar med ett ben känns det mest som att han vill fly ut från stallet.
Men ibland så händer det! Att Daniel närmar sig hästar, i detta fall Isola har han börjat gilla och faktiskt så verkar han nästan tycka om att stå nära henne. Klia henne lite i manen och se henne njuta av uppmärksamheten. Ge henne morötter för då ser han hennes uppskattning och nyfikenhet i blicken. Häromdagen stod vid inne i boxen tillsammans med Isola, vilket är väldigt imponerade för att vara Daniel och ha stor respekt (Jag skulle vilja säga rädd, men det får jag nog inte..) för hästar. Han hjälpte till och med att borsta på henne, sedan höll vi tillsammans en varsin hand på Isolas mage. Han kände den först, han kände Fölis sparka! Första sparken som vi kände, kände såklart han. Jag fick känna den andra. Och tillsammans i Isolas box, med varsin hand på hennes mage kände vi igen Fölis röra sig. Det var häftigt det, men kanske mest häftigt att se Daniel börja bli kompis med min häst.
Bilder från 31 Januari 2017 när vi var i stallet och gav morötter samt knöt fast den nya smålänska julgranen som gjort sitt hemma hos grannen på mina föräldrars gata. Nu blir det kalas i natt för Isola. 
