Willes egna berättelse från fölvisningen!
Hejsan, mitt namn är Wille och jag är ett SWB föl på drygt 3 månader. Mitt riktiga namn är Calloway Wish och min pappa heter Crusader Ice och min mamma heter Isola, min morfar är Camaro M.
Jag tänkte berätta om en rolig händelse som skedde i söndags på min 3-månaders dag. Märkligt nog hade jag fått sova inne två nätter på box för att vara riktigt pigg och utvilad inför denna stora dag. Och tro mig, det var jag!
Jag visste knappt vad som skulle ske denna dag, dagen som min människa Tove kallade “fölvisning”. Det lät spännande och jag blev genast lite fundersam när min mamma Isola fick börja den tidiga morgonen med ett bad. Vatten och schampo överallt och därefter fick hon håret flätat. Jag hade aldrig sett henne så vacker förut! Medans mamma Isola stod och blev ompysslad härjade jag runt i stallet. Gick och bet på det mesta, smakade på allt! Det roligaste var att bita på är Tove, min människa. Tydligen uppskattade hon inte det idag heller, utan knuffade undan min flera gånger.
Efter en stund när min mamma var färdig så var det min tur. Jag fick mitt livs första bad med schampoo och därefter håret flätat, precis som mamma. Jag hade inte alls tid att stå still, utan kunde bara tänka på min stora hage som jag ville ut till. För att jag skulle stå till medans Tove flätade mig så fick jag äta pellets. Det var bäst! Jag fick äta pellets, helt ensam utan att min mamma tog maten från mig. Härligt! Men så plötsligt togs maten bort och tydligen var jag “färdig”. Vadå färdig!? Hallå, jag har ju massor av mat kvar!
Sen gick det fort, in i hästtransporten som jag åkt många gånger förut. Min mamma skall nämligen få ett till föl nästa år, så jo, jag är rätt resvan vid det här laget. Efter en stund åkande i hästtransporten var vi framme på Stjärnborg, gården jag varit på förut när mamma skulle bli seminerad. Jag kände genast igen mig! Men allt såg annorlunda ut idag, folk verkade mer stressade än vanligt. Tove sprang runt mig och borstade, justerade knopparna (som det tydligen kallas) och oljade mina hovar. Jag kände mig urläcker, som en riktig tävlingshäst! Min mamma har också varit en tävlingshäst, men då Tove upptäckte en skada i hennes hov så blev karriären kort. Istället har hon fått två föl, mig och min storasyster Cassie. Hon är 1 år nu och jag tycker hon är världens coolaste, roligaste och bästa storasyster som man kan ha. Jag skall bli precis som henne när jag blir stor!
Jaha, men vad hände sen då kanske ni undrar nu? Jo, plötsligt började vi; jag, min mamma Isola, Tove och hennes vän Rebecca gå in i den gigantiska byggnaden - Ridhuset! Tove höll i mitt grimskaft och Rebecca hade hand om min mamma. Jag hade på mig ett så kallat visningsträns med guldpannband. Precis som min mamma! Tydligen är det viktigt att matcha varandra på fölvisningen, det tycker Tove i alla fall. Så både mamma och jag var lika varandra, men Tove och Rebecca var också det. De hade vita byxor på sig och marinblå pikétröjor. Ganska snyggt om jag får säga det själv! Jag tror att marinblå skall bli min tävlingsfärg när jag blir stor, det såg proffsigt och enhetligt ut. Tove och Rebecca hade också på sig godkända ridhjälmar, och ja det kan jag nog hålla med om var en rätt bra idé. För när jag väl kom in i ridhuset så ville jag explodera! Jag var fylld med energi eftersom jag hade sovit som en stock hela natten, förväntansfull och laddad inför denna dag!
Vi fick började att skritta runt fyrkantsspåret, det stod tre människor innanför avspärrningarna varav en som kollade extra mycket på mig. Henne skall jag showa för, tänkte jag genast! Efter ett varv fick stå stilla en liten stund framför domaren. Det var tydligen viktigt hur jag stod med benen, så Tove försökte korrigera mina ben så att jag stod med den öppna sidan till domaren. Domaren gick runt och kollade på mig, jisses vad hon måste tycka att jag är snygg! Hon kunde inte sluta kolla på mig, jag undrar om det är detta som kallas kärlek vid första ögonkastet? Efter en liten stund fick vi skritta, mamma framför mig på ena långsidan, fram- och tillbaka. Här kunde jag inte riktigt hålla mig utan stegrade högt två gånger! Wow, så kul det är att busa! Det riktigt spritter i kroppen. Men som tur var behövde vi inte skritta för hand särskilt länge. Utan ganska kort inpå släpptes vi lösa. Jag satte av i full galopp och höll nästan på att glömma min mamma! Vi sprang runt i några varv, och jag gasade järnet. Sprang så fort jag kunde! Jag hör någonstans i vindsuset att människorna säger; “Proo, proo”. Jag vet knappt vad det betyder, men jag tror det betyder sakta ner. Men det struntade jag i! För jag är en hopphäst och jag tycker galoppen är bäst!
För att jag inte skulle bli yr i huvudet så fick vi byta varv efter en stund, men det var minst lika roligt åt andra hållet! Det verkade också min mamma tycka, för hon fintade människorna och sprang förbi! Jag gjorde likadant, supercoolt! Men efter en stund blev mamma infångade och jag tänkte; “Jaha, nu är det slut på det roliga”. Men så var det inte! Utan nu skulle vi tydligen trava, mamma Isola travade fint bredvid Tove och gjorde precis som hon skulle. Jag tänkte minsann inte trava, nej nej! Eller okej då, lite trav bjöd jag på, kanske en långsida, men inte mer än så. Efter något varv saktade vi av, jag fick grimskaftet fastknäppt och nu var det dags att visa hur bra jag är på att skritta. Och jodå, skritta kan jag, det vet jag! Dessutom var jag lite trött vid det här laget, så jag skrittade gärna på i rask takt.
Efter skritten så ställde vi upp med sidan mot publiken. Här började jag tröttna på att koncentrera mig och försökte istället gå runt. Men det fick jag inte. Efter en stund började domaren prata högt, hon pratade om mig! Berättade hur snygg jag var samt hur fint jag galopperade. Även skritten fick jag mycket beröm för, traven däremot kändes hon lite besviken på. Kanske för att jag inte travade särskilt mycket, men å andra sidan skall jag bli hopphäst och då, ja då är traven inte så viktig. Och bara så ni vet, så skall jag aldrig säljas. Tove vill ha mig föralltid och planen är att jag skall bli hennes nästa hopphäst på tävlingsbanan. Men först skall jag leva livet som föl! För det är man bara en gång.
Psst. Trots min ouppvisade trav fick jag ihop tillräckligt mycket poäng för att ta mig vidare till finaren på Strömsholm den 22 september. Och då hörni, ja då skall man tydligen få hoppa. Och jovars, det gör jag gärna må jag lova! Håll tummarna för mig där. Till dess dess skall vi fortsätta träna precis som innan, inget speciellt alls! Utan bara kunna ledas in och ut från hagen, samt stå uppbunden. Det det kan jag, och jag är en stor kille nu!
/Calloway Wish
Bilder från dagen! 2018-08-12
Film från fölvisningen!
